InteLikaTung

Jag é så gla', jag é så gla', tralalalaaaa!

Har precis varit och hälsat på M som är min nya brukare! Har tidigare bara träffat hans pappa, det blev lite snabba puckar med allting här med nya jobbet :) Hade trott att han skulle vara mycket mindre uttrycksfull än vad han var, så jag blev verkligen positivt överraskad!! M är en kille på 21 år, autist och epileptiker, och jag ska vara med honom på hans dagliga verksamhet med start på måndag. Jag har dessutom fått en HELTIDSTJÄNST :D (jippi!! min första :D), och kommer jobba måndag-fredag 8-16. HUR BRA!?!?!?!? Ser verkligen fram emot att få in fasta rutiner i min vardag, tror det kommer bli jättebra för min hälsa :)

(VARNING FÖR SJÄLVGODHET!): Vill ni veta hur många sökanden det var till tjänsten? Jo, 52 stycken!! 52 stycken till EN tjänst och den fick lilla (stora) JAG!? Pappan sa till och med att det var många som hade mycket mer erfarenhet, mycket mer utbildningar - jaa det var undersköterskor och sjuksköterskor som sökt samma tjänst som mig. Han hade haft jättemånga intervjuer men ändå gick jobbet till mig. Han tyckte jag var så glad och positiv och verkade brinna för jobbet som assistent, så därför trodde han att jag, trots ingen utbildning och ganska lite erfarenhet, skulle vara den som skulle göra det bästa jobbet med hans son!!! Han trodde jag skulle komma som en frisk fläkt och vilja utvecklas tillsammans med M! :)

Så nu väntar jag bara på att Anna från Humana ska ringa till mig så vi ska fixa med anställningsavtal och grejer... :) KUL KUL KUL!

Har ringt till Willy's precis och sagt upp mig, lite tråkigt men känns samtidigt så bra! Mikaela, som är ansvarig för kassalinjen, sa att "det är ju synd att det är dom bra som slutar" :P Kul för egot det också haha :)

Idag är också dagen som jag satt mig i skolbänken igen. Inte på heltid, utan en distanskurs på 25% - samhällskunskap B. När jag sökte kursen sökte jag den för att jag trodde den var nödvändig inför mina kommande studier - lärare - men nu vet jag inte längre om jag vill bli lärare. Det går väldigt upp och ner det där, mina planer om framtiden och vad jag egentligen vill göra. Men jag tycker samhällskunskap är jäkligt intressant och det verkar även denna fördjupningskurs vara, så jag kommer läsa den i vilket fall :) Lite allmänbildning har man ju alltid nytta av!

Så nu blir det mycket ett tag:
1. Jobba heltid
2. Studera 25% på distans (rätt tung kurs dessutom, vad det verkar!)
3. Säga hejdå till sockerberoendet
4. Säga hej till nya kostvanor
5. Säga hejdå till några onödiga kilon
6. Hörde jag "hinna ha roligt" också? ;) Eller det kanske vi får skippa det här året? Haha
Men det blir bra! :D

Är ledig idag vilket är såå skönt! Tog mig upp vid 8.30 (framsteg! "Bara" 30 min snooze idag, jämfört med över en timma vilket det varit senaste dagarna), käkade frukost och sedan tog jag bussen ner på stan. In på SEB för att hämta ut digipassen och fick samtidigt hjälp att öppna upp ett konto + sparkonto :) Snacka om BRA SERVICE!!! Än så länge är jag supernöjd med dem, de har ringt och frågat att allt kommit som det ska (vilket det inte gjort, så då berättade de hur jag skulle gå till väga för att lösa det samt öppettiderna hos bankkontoret närmast mig), fått en kommentar i ett tidigare inlägg från en tjej på banken som hälsade mig välkommen osv. Riktigt trevliga, till skillnad från Danske Bank...! Hittils får de full pott från mig :D

Hem (promenad) och diska mitt diskberg... Och så iväg på spinning! Lunch och dusch.

Idag skulle min underbara farfar fyllt 71 år. Men det gör han inte, för för tre år sedan dog han i cancer :'(. Men vi brukar fira honom varje år i alla fall, först åker vi till minneslunden och ger honom en snaps ;), sedan åker vi hem till farmor och äter julbord. Precis som varje år. Man brukar ju säga att tiden läker alla sår, men den läker aldrig saknaden efter någon. Så idag är en jobbig dag, och jag har redan gråtit flera gånger. Kommer alltid att älska dig farfar, och saknaden är lika stor idag som den 11 maj 2008.

Jaa, då var vi redan inne på sista punkten på listan (övriga punkter finns också att läsa under kategorin "Om mig" om någon är intresserad...) - mina mål.

Så vad är mina mål?
De övergripande målen för mig är ju att bli av med sockerberoendet och att gå ner i vikt. Och detta vill jag göra för att öka min livskvalitet, må bra, orka göra vad jag vill och framför allt: känna mig snygg (önskar att det inte är det som känns "viktigast" för mig, men det är det så det får jag stå för).

Vad ska jag då göra när jag lyckats med detta?
Jag börjar rida igen!
Jag springer Tjejmilen!
Jag lär mig dansa Poledance!

Och för varje dag som går tar jag mig ett steg närmre detta :D

De som "hängt med" mig ett tag (i min gamla blogg) vet att jag har provat på lite allt möjligt. Så väl quick fixs som VV och LCHF och... ja, ni vet - listan kan göras lång.

Denna gång har jag dock insett att det enda som kan få mig att gå ner i vikt, och stanna där, är att börja äta rätt och träna! Så min metod är inte mer komplicerad än så :) Jag tänker inte hålla på att väga/mäta/räkna kalorier - JAG tycker att det blir för omständigt. Jag gillar enkelt och vill lära mig att hålla vikten genom "testa" mig framåt. För några kalorier vill jag inte räkna i resten av mitt liv, så jag tror att om jag börjar med det redan nu så kan mitt öga lära mig vad som är lagom osv. Jag vill inte bli för extrem helt enkelt. Blir det ett plus på vågen - ja, då får man minska på intaget och tvärt om.

I stort tänker jag också ha sockerförbud - detta för att jag är så beroende så jag behöver en nolltolerans för att komma ur beroendet. Detta är dock inte heller något jag vill leva helt utan - för det vill jag inte göra i resten av mitt liv, utan jag vill hitta en balans och det redan nu - så vid speciella tillfällen är det okej.

Det första jag kommer att tänka på är att jag alltid är positiv. Glad, positiv och ganska... lättsam skulle jag väl säga. Det andra är att jag är grymt envis, och det har jag ju nytta av när det kommer till viktminskningen :) 

Det är ju mycket svårare att komma på styrkor än svagheter kan jag känna... Haha. Beror det på att jag är mer dålig än bra, eller på att jag har rätt dålig självkänsla!? ;) Får hoppas på det sista, den kan man ju jobba på!

Amitiös. Skinn på näsan. Ärlig. En bra vän. Flexibel. Bjuder på mig själv.

Gårdagen var faaaabulööööös! Dia Psalma är verkligen grymma live! Men att det var deras absolut sista konsert ever både höjde och sänkte stämningen. Det var ju sorgligt :( Visst att musiken lever kvar, och kommer göra för alltid, men möjligheten att få se dem live finns inte längre - och det är verkligen något speciellt med det... Trist är det i alla fall :(

Konserten var sjukt bra i alla fall! Riktigt härlig publik också, alla knuffades och hade sig men det var liksom inget bråk. PERFEKT och som det ska vara på konsert :D Och tror nog att de körde igenom nästan alla sina låtar från "gamla goda tiden" :) Bäst av allt var nog ändå när de körde "Hon kom över mon", för den hade jag önskat att de skulle spela på deras facebook-sida, och fått till svar att "det är inte omöjligt ;)", så det kändes som att den var till mig haha!

2 cider drack jag, det var gott! :) Idag kände jag mig dock bakfull när jag vaknade!????!?! Fast det har nästan släppt nu i alla fall ;)

DIA PSALMA - jag kommer alltid att älska er! Och jag är så oerhört glad att jag har tatueringen till ert minne på min axel, och att ni har fått se den, gilla den och signerat den! FOREVER!

Först och främst är jag jäääävligt svag för socker... Men det är knappast något nytt!

Jag är också ganska dålig på att ta kritik, jag tar det lätt för personligt och blir ledsen istället. Men jag jobbar på det och är betydligt bättre på det nu än tidigare. Men är man en sån som jag - och lägger ner sin själ i det man gör - jaaa, då är det väl inte så konstigt om det känns när man får kritik? Även om det är tänkt att vara konstruktivt. Indirekt blir det ju kritik mot mig, eftersom jag gjort allt jag kan men det ändå inte är bra nog.

En annan svaghet är att jag ofta tar på mig att göra för mycket ---> vilket leder till onödig stress. Dels eftersom någon måste göra det som ingen annan vill göra - och då kan ju jag lika gärna göra det som någon annan (dock kanske inte just jag behöver göra det tråkiga VARJE gång, men det brukar bli så), dels eftersom jag har svårt att lita på att andra gör det lika bra som jag skulle gjort det haha ;) Nää kanske inte gör det inte lika bra, men inte på mitt sätt. Och det är ju bäst, right!? ;) haha. Jag är också sån som gör allting klart i tid, om inte till och med tidigare, och efter att ha gått gymnasiet med folk som är vana med att alltid lämna in allting försent har jag lite svårt att lita på andra när det kommer till sånt. Då gör jag det hellre själv liksom.

Att jag är blyg är en annan sak. Jag önskar att jag vore mer öppen och lättpratad. Jag är inte blyg med folk jag känner, men när det kommer till att träffa nya så... Mingla är absolut inte min grej!!! Väder-och vind-prat på ett intressant sätt är inte min grej. Så när alla andra minglar står jag där bredvid och är den där skittråkiga... Och sån är jag egentligen inte, jag har bara lite lång startsträcka så att säga ;) Men det handlar väl också om lite taskig självkänsla som gått och gift sig med tunghäfta!

Jag skulle nog inte säga att maten överlag är mitt problem. Jag äter nästan alltid hemlagad mat, och ser till att göra matlådor så jag alltid har hemlagad mat färdig som bara är att värma. Rulla köttbullar är min grej vet ni ;)

Portionsstorleken är inte heller mitt problem. I och med att jag oftast äter matlådor så har jag liksom portionen färdig... För jag äter alltid upp det som ligger på min tallrik, känner liksom aldrig att jag är mätt.

Och frukost: ja då äter jag som bekant för mycket. Älskar frukost.... Mmmmmm. Godare än godis? LÄTT! Skulle kunna leva på känslan att vakna "morgonhungrig" och få sätta tänderna i en smarrig macka. Men eftersom jag ändå går ner i vikt så är frukostmängden inget jag tänker ändra på i första taget. Det är ju den som gör att jag kommer upp hyfsat lätt på morgonen ;)

Antar att dryckesvanor också räknas in här? Dricker i princip alltid vatten, till dagens alla mål. Läsk och sånt med massa bubblor i är inte min grej. Alkohol kan jag dricka någon gång i bland, men det är inte heller ofta.

Nää, mitt problem är som bekant allt jag stoppar i mig mellan målen, eller framför allt på kvällarna. Alla sötsaker, allt godis framför allt. Är så extremt sockerberoende. Och godiset funkar både som belöning och tröst. Men jag jobbar på det, och från att ha ätit godis varje dag äter jag det nu ca 2 gånger/vecka. Det ska så klart bli till en eller ingen gång, önskar att jag endast kommer äta det vid speciella tillfällen (typ födelsedagar). Men dit är det en bit så jag kämpar på :) Det får ta sin tid.

Jaaaa... Det här kan bli långt, vi får väl se ;)

Som riktigt liten var jag normalviktig. En go, glad och aktiv unge. Men sedan började jag sexårsverksamheten... Där någonstans började jag lägga på mig. Tror att mycket av det berodde på att när jag kom hem efter skolan (åkte skoltaxi) så var mamma i stallet (hemma på vår gård, men utomhus i alla fall), och jag var hungrig - jag började med skåpätning. Detta blev någon form av smygande, och jag började äta mer onyttiga saker men såg till att det inte skulle märkas genom att aldrig ta sista osv. Det här fortsatte och...

... mitt första viktminne kommer från tredje klass. Jag var nio år och vägde 55 kg. Vägde mig på vårdcentralen i Järna och sköterskan kommenterade min vikt med att "jaha du lilla vän, du måste visst ut och springa som gamla gubbar och gummor!". Där väcktes min "viktskräck". Jag hade tidigare aldrig skämts eller mått dåligt över min vikt, men efter det har det alltid varit siffrorna på vågen som varit betydande för mig.

I sexan började vi få lämna skolgården på rasterna (eller var det åttan??). I alla fall, då började jag (liksom alla mina klasskompisar) köpa godis på rasterna. Varje rast. Jag blev beroende ganska tidigt och började köpa hem godis som jag gömde. Jag planerade alltid mina inköp och hetsåt i smyg. Kunde fråga mamma om vi inte behövde åka och handla något, och sen ville jag gå in och handla. Mamma fick sitta kvar i bilen så jag kunde köpa godis i smyg, och sedan gå in med jackan i mitt rum och tömma fickorna. Här började jag också med att sätta fingrarna i halsen, dock inte särskilt ofta men någon gång då och då. Fingrarna i halsen har jag alltid varit en periodare med, vissa dagar flera gånger per dag, sedan kanske jag inte gör det på en månad eller två.

Mitt andra viktminne är från nian - jag vägde 65 kilo. Alltså relativt "normalt". Eller det är klart - jag var knubbig men hade jag hållt vikten därifrån hade jag varit normalviktig idag. Men så blev det inte...

Jag började gymnasiet och vantrivdes. Jag åt godis och sötsaker i enorma mängder. På tågstationen brukade det stå människor som sålde hembakade bullar, så jag brukade köpa en påse eller två som jag åt upp på vägen hem - så inte familjen skulle märka något. Det här året mådde jag extremt dåligt och gick upp ca 20 kilo på ett halvår! Sedan hoppade jag av gymnasiet till julen och började jobba på ICA. Då blev det väldigt lätt att köpa godis... Däremot skämdes jag ju för att handla av kollegorna, men vid det här laget var jag gravt sockerberoende...

Började mitt nya gymnasium i Nyköping. Det var som att börja på ny kula och jag började må bra igen! Jag försökte med alla möjliga dieter/kurer; ja det var pulver, träna/äta rätt, LCHF... Typ det mesta. Men sockret vann gång på gång på gång.

På min födelsedag 2008 bröt jag ihop hemma. Mådde så sjukt dåligt över min vikt och berättade allt för mamma. Hon ringde direkt till vårdcentralen och bokade en tid. Därifrån fick jag en remiss till en överviktsklinik. Där fick jag träffa en tant som hade noll förståelse för övervikt, eller ungdomar över huvud taget. Jag ljög dessutom för henne över vad jag åt, tyckte inte att det gav något. Jag gick bara dit tre gånger.

Strax innan julen 2009 läste jag om Xtravaganza, och jag blev fast. Var helt säker på att det var min räddning! Mina föräldrar betalade allt åt mig, och jag kan berätta att det kostat en bra bit över 15 000 kr... Vägde in på min maxvikt någonsin: 99,8 kg. Men ner i vikt gick jag, och till min student i juni 2010 vägde jag under 75 kilo. Kände mig sååå fin!!! Detta var den bästa perioden i mitt liv! Jag levde fortfarande på soppor när jag träffade min första pojkvän, Sebastian. Jag gick ner till 66 kilo innan jag började äta igen. Men Sebbe var inte snäll, och som ny på pojkvänsfronten visste inte jag att många av de saker han gjorde mot mig till och med var sjukliga. Han var väldigt psykiskt elak och jag mådde SKIT. Och jag vågade inte berätta för någon och ännu mindre göra slut. Eller, de gånger jag försökte övertalade han mig och blev den han var när vi träffades. Han var en jävel på att manipulera.

Hans största skräck var att jag skulle bli tjock igen. Nu i efterhand kan jag tycka att han såg mig som sin accesoar... Jag minns att jag ofta sa till honom att jag skulle ut och springa, när det i själva verket bara var för att jag behövde gråta. Jag sprang runt på Östermalm STORGRÅTANDES. Och handlade muffins/godis/glass på affären som jag åt. Jag vågade inte, och fick inte, äta mig mätt för honom.

I mitten av september gjorde jag i alla fall slut. Det var det värsta jag gjort i hela mitt liv, men samtidigt det bästa. Jag vägde då 77 kilo.

Jag mådde piss resten av året och bara åt och åt och åt. Det var det enda sättet jag kände till för att dämpa sorger. Och vågen pekade stadigt uppåt. Egentligen kom jag inte över honom förrän framåt början av januari i år. Eller ibland vet jag inte ens om jag har kommit över det han gjort mot mig än. Men jag jobbar på det och vet att det är han, och inte jag, som har problem. Men det är jobbigt.

I alla fall, nu mår jag bra men sitter här tyngre än någonsin tidigare. Vågen har spräckt 100 kilosgränsen för första gången i mitt liv. Men nu är det sakta, men säkert, på nedåtgående. Jag ska vända det här och ta mig precis dit jag var sommaren efter studenten, innan jag träffade Sebastian. För precis så bra som jag mådde då - förtjänar jag att må igen!